Den onyktres svammel

Okej...jag är onykter nu, men jag kände att jag måste skriva några rader, för att kunna sova inatt...
Han åker hem nästa vecka, det var det första han sa till mig. Okej. Varför ska jag egentligen bry mig? Hur mycket har vi har gemensamt, hur mycket har vi pratat? Inte ett skit egentligen, men ändå finns det något där.
Men, gjorde jag något åt saken ikväll? svar NEJ! Jag är för jävla feg...för, jag vet inte. Men fan.
Nu sitter jag här hemma och är upprörd. Över vad+ Något som inte finns.
Men ändå så känner jag bara en enorm deppig känsla. Det är något med honom som...jg kan inte förklara. det är något, det är allt jag kan säga.
Jag klandrar inte honom, för hur mycket intresse har jag visat? Ganska mycket på mitt egna speciella sätt, men det räcker inte.
Jag kommer att sakna honom.
Han med dialekten...

Ja, maria är onykter.

Kommentarer
Postat av: emma

åh.. sa han inte hur han skulle åka hem då? i så fall skulle ni ju kunna ordna precis som ett sånt där romantiskt filmslut du vet? jag försöker inte bagatellisera, det hade faktiskt vart väldigt gulligt! men det är nog bara sånt som sker på film och i mitt huvud..

försök att inte vara deppig gumman!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback